Äntligen vinst

Efter ytterligare en storförlust, 1-5 mot IK Huge i en match där vi tyvärr saknade allt för många (utan att skylla på det dock) och dessutom åkte på två straffar samt ett rött kort (räddning med handen framför mål) och haft en allmänt tung kväll var äntligen dags för säsongens första trea under måndagskvällen. Då slog vi nämligen tillbaka bottenkonkurrenten Hedesunda IF i en otroligt viktig match. Det med 1-0 (1-0).

Det var inte snyggt, för även om vi stundtals främst i första halvlek samt inledningen av andra visade fina tendenser med bra kombinationsspel handlade det i slutändan om ren och slär kamp. Det var ingen stor underhållning eller något skönspel. Men det var desto viktigare och det var en riktig laginsats med stenhårt jobb från samtliga som låg bakom segern. Vi ändrade på nytt spelsystem och min första känsla var viss skepsis över ytterligare en ändring. När startelvan sedan gick att se på pränt, i ett 4-2-3-1-system, kändes dock det hela klart mer rätt.

Det kan vara vanskligt att ändra för mycket, att byta spelsystem och att hela tiden leta nya vägar för att nå resultat när det går emot. Just den här gången säger dock känslan att vår tränare Robin Engberg tillsammans med vår assisterande (spelande) tränare Jakob Ottosson är inne på rätt spår. I den 4-2-3-1-uppställning som vi använde mot Hedesunda får vi framför allt ut två saker som gynnar vårt sätt att spela: 1) mer stabilitet bakåt med två mer sittande, defensiva mittfältare 2) våra offensiva spelare som är rörliga och kreativa får större frihet och mer utrymme att byta positioner, söka kombinationer och hota motståndarna i den farliga ytan framför deras backlinje (samt även i djupled).Vi bör på så sätt få fler spelare involverade i offensiven och dessutom ha tydligare roller, med mer stabilitet, i defensiven. Visserligen finns risken att vi med det högre presspel vi ska använda oss av riskerar att bli bortspelade högt upp i planen om vår offensiva kvartett går bort sig i pressen, men vi har spelare med hög arbetskapacitet som bör klara det sättet att pressa och vi ska dessutom kunna korrigera och falla ner i ett 4-4-1-1 om motståndarna tydligt spelar sig ur pressen.Nu är det förstås inte ett systemskifte, ännu ett, som per automatik kommer rädda vår existens i division 4 men det här kan mycket väl vara det system som får ut mest av vårt material. Inte minst tror jag att det kommer att passa våra offensiva spelare samt även stabilisera upp det bakåt i och med adderandet av en till defensiv mittfältare.

Matchen då? Som sagt ingen sprakande fotbollsunderhållning. Vi drog nytta av ett rött kort för gästerna och vann rättvist till slut även om vi borde ha kunnat prestera ett bättre anfallsspel sett till helheten, ett anfallsspel som borde ha lett till att matchen hade punkterats. Jag väljer trots det att fokusera på de positiva bitarna (vilka vi återkommer till i nästa inlägg) och konstaterar framför allt att det var så sanslöst skönt att vinna en fotbollsmatch igen. Vi hade inte vunnit en tävlingsmatch sedan i mars och det märktes på den underbara glädjen som tog vid efter slutsignalen.

För mig blev det återigen en hel del bänknötande. Närmare bestämt i snudd på 85 minuter. Då, med fem minuter kvar av ordinarie tid vilket sedermera gav mig sju minuters speltid totalt, fick undertecknad till slut hoppa in. Det är å ena sidan lite tröstlöst att i flera matcher i rad få minimalt med speltid, efter att dessutom ha suttit 90 minuter på bänken mot Torsåkers IF, men å andra sidan ändå klart roligare att få några minuter och på så sätt kunna känna sig delaktig i högre utsträckning än vid en hel match på bänken. Dessutom en helt annan sak att gå in i slutminuterna när så mycket står på spel - 1-0-ledning och tre oerhört viktiga poäng inom räckhåll - än om matchen redan är avgjord. Nu var det inte bara ett byte för att, utan det fanns en taktisk tanke med att ta in mig. Vi flyttade in vår högerback som mittback och spelade en fembackslinje sista minuterna. Jag hann naturligt nog inte påverka särskilt mycket, men låg rätt i positionerna och löpte rätt samt hade en bra passning på offensiv planhalva. Jag tog så mycket ansvar som jag kunde och det var, även om speltiden förstås helst hade fått vara klart längre för min del, en makalöst skön känsla när slutsignalen gick. Äntligen! Både glädje och lättnad samtidigt som jag trots de få matchminuterna kände mig delaktig i årets första trepoängare.