Blandade känslor

Den här rubriken kan jag möjligtvis ha haft redan ifjol på ett av mina många fotbollsbloggsinlägg då. Det var utan tvekan roligt att spela fotboll då, trots många motgångar. Avslutningen på säsongen blev dessutom helt fantastisk, med kvalsegern (trots att undertecknad då satt på läktaren). Samtidigt var det många gånger som tvivlen fanns där, dels på grund av motgångarna som staplades på hög och dels (framför allt) nervositeten märkligt nog bara blivit värre med åren. Det sistnämnde gjorde ärligt talat att jag flera gånger ifjol kände att det kanske inte hade varit fel att vara hemma i stället för att ge sig iväg och spela match. En märklig känsla egentligen, då fotboll alltid har varit - och i väldigt hög utsträckning fortfarande är - väldigt roligt att spela. Dessutom ska jag enligt mig själv ha en viss anspänning och nervositet i kroppen, känner jag inte av det eller känner att jag verkligen brinner för uppgiften är det lika bra att lägga skorna på hyllan.

Där är vi absolut inte idag, jag är fortfarande övertygad om att jag har saker kvar att göra på fotbollsplanen innan den må hända väldigt blygsamma men ändå innehållsrika karriären är över. Samtidigt sitter jag här inför en hektisk fotbollsvecka för laget, där jag själv inte kommer vara delaktig alls men känner att det är ganska skönt.

Tidigare i fotbollslivet var det snudd på otänkbart att missa en match. Ja, det var sällan jag ens missade en träning. Och när vi skulle förlova oss, jag och min nuvarande fru, hade jag först en idé om att jag skulle spela division 6-match först samma dag och att vi därefter skulle genomföra själva förlovningen (tur för mig att hon trots den tanken, som naturligtvis inte blev verklighet till slut, behöll mig). Det var helt enkelt ytterst sällan, om ens någon gång, ett reellt alternativ att prioritera bort fotbollen.

Att det är annorlunda nu är kanske inte så konstigt. Nu har jag förutom fru också två små barn, samt ett tredje som anländer inom en dryg månad, att ta hänsyn till. Visst finns det de, även i Hagaströms A-lag den här säsongen, som också har familj och barn men ändå har klart bättre tränings- och matchstatistik än vad jag har. Visst är det också så att i de bästa av världar hade jag gärna tränat varje gång, varit uttagningsbar inför varje match och samtidigt ha gott om tid för att vara med min familj. Nu går den ekvationen inte ihop och när det då krävs att man prioriterar är det, i mina ögon, helt naturligt att prioritera familjen.

Ibland behöver jag förvisso bli påmind om det, av de som lever närmast mig (av min underbara fru, rättare sagt). Det är faktiskt skönt. För även om man säkert kan tycka att det är givet att partner och barn ska gå före fotbollsspelande på låg nivå är det skönt att den där glöden finns kvar, att jag verkligen kan känna det där riktiga suget fortfarande. Samtidigt kan jag klart oftare numera känna att finns naturliga, godtagbara anledningar att inte alltid sätta fotbollen först. Det känns rimligt att träna en gång per vecka, ställa upp i veckans match om man blir uttagen och att sätta barnen före (som kommande vecka då sommarfest på förskolan följt av nattning av barn gör att jag valt att redan nu tacka nej till mötet med Valbo FF 2 på tisdag).

Det som tidigare var snudd på otänkbart är numera standard. Inget fel i det egentligen, tvärtom. Samtidigt kan jag ändå ibland våndas när jag tackar nej till matcher eller avstår träningar. Det är som sagt skönt och sunt, det där drivet måste finnas om det ska finnas någon mening med att fortsätta att lägga mycket tid (som det ändå blir) på fotbollen.

Hursomhelst kan jag konstatera att jag nu, när söndag har övergått i måndag, sitter här och upplever en skön inre känsla över det faktum att den här veckan kommer att fortlöpa utan eget fotbollsspelande. Familjen sätts först och efter onsdagskvällens träning (som undertecknad visserligen kan komma att dyka upp på) reser vi söderut ner till Smålandsskogarna. Det är kanske ett oroväckande tecken, att jag känner en lättnad över att inte behöva engagera mig så mycket i fotbollen den här veckan. Jag vet inte. Lite märkligt är det ju. Samtidigt så brinner jag verkligen fortfarande när jag är med, det finns inte en match eller ett enda träningspass då jag inte gör mitt bästa. Så länge jag alltid med handen på hjärtat kan säga att jag har gjort mitt bästa känns det ändå bra, även om prioriteringarna ser annorlunda ut nu jämfört med tidigare under fotbollskarriären.

Och skulle nu mina lagkamrater ta en väldigt efterlängtad seger mot Valbo under tisdagskvällen så kommer jag att vara mycket, mycket lycklig över det.