HSK-året 2018 sammanfattas

Fotbollsåret 2018 såg länge ut att bli riktigt mörkt och sluta i moll. Men när punkt sattes för säsongen och när det nu, med några få dagar kvar av året, är dags att sammanfatta den säsong som har gått var och är det ändå positiva känslor som dominerar.

Det kan tyckas konstigt efter ett år som har innehållit många förluster och ända in i slutskedet innebar ännu en bottenstrid. Vi minns också en vårsäsong som förde med sig elva raka förluster. När vi nu har tillgång till hela bilden och sitter på facit är det ändå många positiva bilder som dyker upp under min tillbakablick.

NY TRÄNARE OCH OPTIMISM

Vi börjar från början och tar oss tillbaka till januari, Sörbyhallen, konstgräs och en ny bekantskap. När 2017 tog slut stod vi där som ett degraderat lag utan tränare. Vi hade skrapat ihop ynka åtta poäng i fyran, slutat sist och dessutom tagit emot nyheten att tränaren Robin Engberg skrivit på för IK Huge. Ett par månader senare var det så dags att starta den nya säsongen. Det med en ny tränare vid rodret: Fredrik Boström. Den förre Valbocoachen klev in i Sörbyhallens slitna, långt ifrån charmiga omklädningsrum och presenterade sig för att sedan leda sitt första träningspass som HSK-tränare.

Omgående märkte man skillnad jämfört med 2017. Spelsättet och grundfilosofin skilde sig visserligen inte nämnvärt åt, men däremot fanns det en helt annan tydlighet än vad som varit fallet under fjolåret. Det fanns en klar röd tråd, ett tydligt syfte med varje övning på varje träning. Det födde en, då inte alls ologisk eller ogrundad, optimism hos oss.

 
ELVA RAKA FÖRLUSTER

Den optimismen kunde ha varit död och begraven mindre än ett halvår senare, elva omgångar in i seriespelet. Då hade en ojämn försäsong, där glimtar av riktigt bra spel hade varvats med många misstag och stora förluster, följts av elva raka förluster i division 4. Att sju av dem kom i riktigt jämna matcher som stod och vägde in i slutminuterna, varav fyra uddamålsförluster, kunde ha varit nog så knäckande mentalt (om nu inte förlustraden i sig räckte) men samtidigt som de stundtals små marginalerna sved gav de också hopp. För vi såg ju att vi inte alls var så mycket sämre än merparten av lagen i serien. Tabellen ljuger aldrig, det är ändå en sanning, men känslan sa ändå med bestämdhet att vi borde förtjäna mer under hösten. I alla fall om vi fortsatte jobba tålmodigt med vår spelidé och våra grundprinciper.

FÖRSTA SEGERN

Den 20/6 var en speciell dag under den här säsongen. Då kom, efter elva raka förluster, årets första division 4-seger. Vi hade plockat fyra poäng i DM men stod på noll i fyran när serien vände (eller började om). Ockelbo hemma på IP, 1-0 på straff genom Hagaveteranen och kulturbäraren Alex Lindqvist och TRE underbara poäng in på kontot.

Glädjen i omklädningsrummet efteråt var så där magisk och äkta, det gick inte att ta miste på känslorna. Och det säger jag som inte ens var där, utan upplevde det genom en fantastisk video som publicerades strax efter matchen. Jag kan ärligt säga att ögonblicket när Calle Walderstedt skrev "första jävla segern!" i vår SMS-grupp direkt efter slutsignalen och stunden som därefter följde då undertecknad praktiskt taget studsade runt i den hyrda våningen på Tjörn var ett av de bästa jag upplevt fotbollsmässigt. Det utan att själv ens varit med och tagit segern alltså. Nu var det dock en speciell kväll då det var lätt att känna delaktighet och äkta glädje.

INFÖR HÖSTEN

Inför de avslutande tio seriematcherna plitade undertecknad ner följande nyckelpunkter i vår jakt på nytt kontrakt: 

Min motivering och förklaring till de respektive punkterna lät så här:
"Mer effektiva återerövringar och kontringar kommer ge fler lägen och fler enkla mål, något som vi är i behov av. Det fysiska, aggressiva spelet som vi har spelartyper för ska vi fortsätta med såväl i defensiven som i offensiven. Vi ska utveckla det egna spelet, främst uppbyggnadsspelet, för att bli bättre på att skapa chanser och på att föra matcher samt fortsätta slipa på den stabila defensiva grund som vi har jobbat fram. Dessutom kommer mångsidigheten att kunna vara en styrka. Då syftar jag främst på att vi har spelare som kan spela på fler positioner samt att vi mot slutet av våren visade att vi offensivt sett kan anfalla på olika sätt."

MED FACIT I HAND

Hur många av dessa punkter kan vi sätta en bock för och pricka av på checklistan? Egentligen allihop, om inte till hundra procent så åtminstone till vissa delar. De går in i varandra de olika punkterna. Allt handlade egentligen om att fortsätta jobba på tålmodigt och genom det jobbet utveckla vårt eget spel.

Vi behövde bli bättre på att skapa lägen och inte minst på att förvalta dem. Vi hade redan adderat mer fysik till vårt offensiva spel genom att flytta upp Calle Walderstedt på mittfältet, utan att för den skull frångå vårt grundkoncept som gick ut på att vi skulle spela oss framåt. Den fysiken skulle, åtminstone enligt mig, kunna ge oss större möjlighet att vinna boll, ställa om och kunna hota framåt på ett lite enklare, rakare sätt samtidigt som det skulle ge oss mer tyngd på mitten när vi själva behövde sätta upp lite längre bollar.
Under andra halvan av säsongen tycker jag att vi visade, liksom under delar av våren, att vi kunde anfalla och skapa chanser på olika sätt. Dels genom ett bra passningsspel, dels genom att ibland vara rakare, mer primitiva.

Vi jobbade också mer med kontringar och återerövring under andra halvan av säsongen. Det utvecklade vårt spel, även om vi givetvis skulle behöva jobba mer med det för att fullt ut kunna använda oss av det på ett riktigt lyckad sätt i matcherna. Det var en del av helheten i att utveckla vårt eget spel, något som hela tiden var i fokus hos coach Boström. Med kombinationen av fysik, aggressivitet och en tro på det egna bollförande spelet gav vi oss själva möjligheten att skapa de chanser som krävdes för att vinna matcher.

Fysiken och aggressiviteten var också nyttiga komponenter i det defensiva spelet. Att vi skulle fortsätta utveckla defensiven var förresten ingen högoddsare för trots de många förlusterna var det tydligt för oss spelare att Boströms noggrannhet och tålamod hade effekt. Ett i mina ögon större frågetecken fanns kring målskyttet. Vi saknade absolut inte offensivt skickliga och kreativa spelare, men den där riktiga avslutaren saknades under våren när Patrik Lindqvist hade skadeproblem. Lösningen stavades Lucas Waldenbäck. Den tidigare skyttekungen inom lokalfotbollen i Gästrikland, med bland annat 42 mål på kontot i Sätra 2009, flyttade tillbaka till Gävle under sommaren och hamnade av en slump i Haga. Tack för det säger vi sedan Waldenbäck skjutit hem viktiga poäng i bottenmötena och dessutom gjort tre mål i kvalet.

Med honom längst fram fick vi någon som kunde avsluta det jobb som andra offensivt skickliga lagkamrater, exempelvis Ahmed Rasheed och Zackarias Kristoffersson (bilden), hade inlett. Det var ovärderligt för oss. Med Waldenbäck och Adam Kajouj, som klev fram ordentligt under slutet av säsongen, som anfallare fick vi också ett annat djupledshot och kunde då använda oss av omställningsspelet, som vi jobbade med, i högre utsträckning än under våren.

En allt bättre defensiv samt en tydlig grund offensivt kombinerat med en viss flexibilitet och mångsidighet gällande spelarnas egenskaper som gav oss möjligheten att spela anfallsfotboll på olika sätt förbättrade successivt våra odds för att hänga kvar. När Waldenbäck klev in i laget och vi helt plötsligt utöver ett skapligt försvarsspel, en stark fysik och spelare som kunde skapa chanser hade en målskytt av rang föll de sista, nödvändiga bitarna på plats. Då kunde vi göra mål på fasta situationer, genom fina kombinationer och via kontringar. Då fanns spetsen där som behövdes för att förvandla det som på många sätt även tidigare under året varit bra men saknat slutprodukt till någonting konkret.

ÅRETS...

Skyttekung
Lucas Waldenbäck kom in under sensommaren, blev kvitt vissa skadeproblem och gjorde sju mål på fem serie- och kvalmatcher. Med det vann han faktiskt den interna skytteligan och blev den sista pusselbiten som vi så väl behövde för att göra Hagapusslet komplett.  

MVP
Tord Källström. Veteranen och lagkaptenen jobbade livet ur såväl sig själv som motståndarna i match efter match och föregick alltid med gott exempel. En ledare, bollvinnare, tvåvägsspelare och ett föredöme rakt igenom. 

Genombrott
Texas Andersson. Den unge målvakten, 17 år, tränade lite med A-truppen i slutet av fjolåret men när han klev in mellan stolparna i seriepremiären på grund av skada på tilltänkte förstemålvakten Viktor Andersson kunde egentligen ingen förvänta sig eller kräva någonting av honom. Andersson visade dock omgående att krav var något som han skulle ha på sina axlar. Han gick snabbt från att vara en junior som kom in och gjorde överraskande bra ifrån sig direkt i en utsatt position till att inte "bara" vara en imponerande junior utan en riktig toppmålvakt i fyran. Det var oerhört roligt att följa utvecklingen och det är inte förvånande att han nu är klar för division 2-laget Valbo.

Bästa
Den bästa matchen vi gjorde var nog egentligen en förlustmatch, den mot Valbos andralag på våren då vi trots en i det närmaste taktiskt perfekt genomförd match föll med 3-1. Samtidigt vill man ju helst minnas matcher som har gått bra. Ska vi lyfta fram några sådana får det bli 1-0-segrarna mot Ockelbo, Gävle GIK och Valbo.

Bästa spelare då? Många har trots de ofta negativa resultaten gjort det bra. Nämnde Waldenbäck var livsviktig men spelade inte så många matcher, rutinerade mittbacken Alexander Lindqvist (bilden), bra även ifjol men jämnare i år, och MVP:n Källström stod alltid för stabila insatser och välkände profilen Reine Schröder (andra bilden), lagets förmodligen bäste sett till individuell kvalitet och högstanivå, var riktigt duktig de gånger han fokuserade på rätt saker, inte minst sedan han hade flyttats ner som mittback. Dessutom ska Lao Lopes lyftas fram. Den Valbomeriterade mångsidige mittfältaren gjorde comeback efter ett antal års uppehåll, inledde som yttermittfältare och hann även spela innermitt innan det blev en flytt ner till backlinjen. Där var han långa stunder dominant, inte minst centralt men även som ytterback. Frågan är om inte Lopes var vår allra jämnaste spelare under hösten. 

Trender
Såg vi några trender under 2018 då? Jodå, exempelvis en glädjande i form av juniorer som plockades upp i A-truppen en efter en och gjorde det bra. Förutom nämnde Texas Andersson som var snudd på sensationellt bra i målet blev Emil Hellman (bilden) i det närmaste ordinarie som högerback. Dessutom startade William Wall flera matcher till vänster i backlinjen samtidigt som Carl Wikman och Gullain Barubwa tog för sig offensivt.

En annan framgångsrik trend var omskolningar. Lao Lopes och Reine Schröder flyttades ner i backlinjen med gott resultat efter att ha inlett säsongen i offensiva roller. Nyss omtalade Hellman användes dessutom mest på mittfältet i juniorlaget men gjorde det utmärkt som ytterback i A-laget.

Motsatt kliv, från backlinjen till mittfältet, tog i sin tur rutinerade Calle Walderstedt (bilden). Han har nästan uteslutande spelat mittback tidigare under Hagatiden. Nu blev det först en innermittfältsroll, med start mot GGIK på försommaren, följt av rikligt med speltid till höger på mitten.

Lag
Den här elvan är helt baserad på antalet starter som respektive spelare har gjort. Uttagningen tar därmed inte hänsyn till att elvan ska vara balanserad eller att alla ska spela på rätt position. Samtliga elva har spelat över tio matcher från start och är de som figurerat flest gånger i laguppställningen. 

Carl-Fredrik Walderstedt spelade en del som mittback, användes mycket på högermittfältare under hösten och spelade på båda ytterbacksplatserna under våren. Han hamnar som högerback här då de fyra mittfältarna nu alla får naturliga roller. Marcus Sundberg är mer av en central mittfältare men spelade mycket till vänster, särskilt på vårsäsongen. Innermittfältsparet matchades flitigt tillsammans och Ahmed Rasheed är en naturlig högermittfältare. Framåt spelar mångsidige Zackarias Kristoffersson, som också kan spela på mitten, tillsammans med Reine Schröder. Den sistnämnde har spelat i alla centrala roller under året, såväl mittback som innermittfältare och anfallare, och är nog just nu bäst som mittback. Han hamnar dock som forward här av två anledningar: han spelade där allt som oftast under våren och det finns inga naturliga alternativ bland övriga utespelare som uppnått tvåsiffrigt antal matcher.

Hade elvan baserats på vad som var en optimal startelva under slutskedet av säsongen hade exempelvis Schröder spelat mittback, Walderstedt eventuellt haft en högermittfältsposition (i vilken han, trots en ovan roll, gjorde det riktigt bra under hösten) och Lucas Waldenbäck hade spelat anfallare.

SLUTORD

Vi utvecklades successivt under året och spelmässigt gick det att se tydliga förbättringar.
Med nio poäng på de sista tio omgångarna följt av sammanlagt 6-5 mot Österfärnebo/Hedesunda i kvalet stod vi där ändå som ett slags riktiga vinnare i slutändan.

Visst, vi förlorade många matcher.
Vi inledde säsongen med elva raka nederlag.
Vi slogs i botten hela året och stötte på många motgångar.
Men vi fick också uppleva den enorma glädjen över den första trepoängaren när den var ett faktum.

Vi fick också tillsammans skapa och vara med om det galna kvaljublet när division 4-kontraktet till slut var säkrat.

Vi reste oss och tog måstesegrarna.
Vi slutade inte att tro på det, vi jobbade på trots motgångarna.
Och vi fick i slutändan betalt när all ansträngning till sist gav resultat och målsättningen, att klara oss kvar u fyran, uppnåddes.

Det slutet gör utan minsta tvekan att det var värt det. Jag hade verkligen inte velat ha årets säsong ogjord och jag är stolt över vad vi uppnådde tillsammans under 2018.