Hur det gick

För fyra veckor sedan, på dagen idag, tog vår säsong slut i samband med den sista, avgörande kvalmatchen mot Älvkarleby IK. Sedan dess har det varit stiltje här i bloggen. Radiotystnad, silenzio stampa, noll akvititet. Något som bör tolkas som att det gick mindre bra, för att uttrycka det milt, i kvalet. Eller? Svaret är:

Hagaströms SK spelar i division 4 även 2020!

Anledningen till att det inte bloggats något och att jag har väntat med att skriva de sista kapitlen i berättelsen om Hagaströms säsong 2019 är inte besvikelse, tomhet eller ilska över ett misslyckat kval. Det är helt enkelt så att undertecknad bara velat njuta och ta vara på den sköna känslan som infann sig, efter 90 egentligen hemska och olidligt nervösa minuter (de började redan på jobbet, nervositeten var ohälsosam redan då och det kändes som att jag själv skulle spela), när slutsignalen gick och vi var klara för ytterligare en säsong i division 4. Fjolårets kvalrysare var en nervpärs, då på förhand stabila 4-2 från bortamötet i match 1 helt plötsligt förvandlades till underläge totalt vid 0-3 i hemmareturen innan vi kom tillbaka och via två reduceringar vann totalt med 5-4. Då, precis som nu, var det en salig blandning av lättnad och glädje som bubblade upp i en när matchen väl var över. Den gången var nervositeten inte lika påtaglig inför den sista matchen som i år, men samtidigt så utvecklade sig 2018 års kvalretur till något än värre rent känslomässigt än vad årets gjorde.

Den här gången fick vi tidigt 1-0 (på straff genom Schadrac Ngongo) och kunde, trots att Älvkarleby hade mer av spelet och skapade några riktigt heta lägen på fasta situationer där de var tunga, på ett relativt stabilt sätt bevaka ledningen. I andra halvlek, efter att båda lagen fått varsin spelare utvisad precis före pausvilan, spelade vi snudd på utan anfallare i ett 4-2-3-0 där vi sjönk ner, täckte ytor, bevakade och stod för en i det närmaste totalt fläckfri insats defensivt.

Gästerna var nära att trycka in 1-1 på ännu en farlig hörna, men i anfallet efter punkterades i stället matchen. Det när inbytte Carl Wikman drog iväg i en omställning och via en motståndarförsvarare vallade in 2-0 (utan den sistnämndes fot på bollen hade förmodligen Iskan Ahmed tryckt in 2-0-målet). Då var division 4-kontraktet nära. Det återstod visserligen nästan 20 nervösa minuter och någon avkoppling var det knappast frågan om på läktarplats i höstkylan på Gavlevallen, men man kan ärligt säga att Älvkarleby aldrig ens var nära i slutändan. Vi kontrollerade resterande delen av kvalmötet på ett imponerande sätt och även om den spelmässiga insatsen inte var briljant var den totala kvalsegern med 3-1 till sist rättvis. Det var liksom som ifjol en underbar känsla när slutsignalen gick. Jublet, glädjen, leendena, kramarna - precis allt det där som skapar så speciella och minnesvärda tillfällen inom idrotten i allmänhet och fotbollen (för min del) i synnerhet.

Att undertecknad inte har spelat en minut, eller ens gjort en träning, sedan sommaruppehållet och ankomsten av vårt tredje barn spelade faktiskt ingen roll. Jag kände verkligen den där äkta glädjen, jag var en del av den och är väldigt nöjd över att jag fick uppleva den här kylslagna, nervösa kvällen på Gavlevallen. Den gav mig minnesbilder och känslor som jag kommer att ta med mig och som jag passat på att njuta av sedan den fredagskvällen.