Känslomässig berg-och-dalbana

När jag efter tisdagens match mot Kungsbäck IF bad ChatGPT att berätta om vad en känslomässig berg-och-dallbana innebär fick jag följande svar:

"En känslomässig berg-och-dalbana är som att kastas mellan toppar av eufori och dalar av förtvivlan – ibland utan förvarning. Det är en inre resa där känslorna växlar snabbt och intensivt, ofta styrda av händelser, relationer eller inre konflikter." 

Uttrycket i rubriken är egentligen ganska utnött och slitet, men AI:s beskrivning av det passar in på HSK:s och min tisdag. 

1-2 i paus och dessutom i numerärt underläge inför andra halvlek, 4-2 vid full tid efter en kvittering med tio man tidigt i andra halvlek och två sena mål - i 87:e och 88:e minuten - som säkrade tre viktiga poäng. Klart att man kastades mellan toppar av eurofori och dalar av förtvivlan och att känslorna växlade både snabbt och intensivt då. 

 För mig blev det tisdagskvällen ytterligare ett bevis (som om det behövdes fler) på hur mycket Hagas resultat och öde fortfarande i allra högsta grad styr mitt humör och mitt mående. Jag spenderade kvällen på en fin avslutningsmiddag för niorna på skolan där jag jobbar. En utsökt trerättersmeny, glada kollegor, nöjda elever, högtidlig stämning och mycket glädje. En lysande kväll, med facit i hand. Och en kväll som borde ha setts som utmärkt även utan en Hagseger, med tanke på hur lyckad middagen blev, men när fotbollen kommer in i bilden sätts logiken åt sidan. Ett mindre bra Hagaresultat hade tryckt undan merparten av alla de positiva känslor som fanns där hos mig och förstört helhetsintrycket av den här aftonen.

Vi kan ta oss igenom såväl matchen som min skakiga känslomässiga åktur. Den första känslan som kom till mig gällande fotbollen var positiv och ingav mig ett visst lugn. Under dagen hade jag blivit allt mer nervös för det tal som jag skulle hålla inför alla elever och kollegor på middagen. En lugnare känsla kom dock över mig när jag såg HSK:s laguppställning i appen en knapp timme före avspark (och runt tre timmar före mitt tal).

"Riktigt fin trupp idag", skrev jag till Ivar Stenälv som var på plats på Strömvallen för HSK:s match. En titt på truppen stärkte också min övertygelse om att Haga skulle ta tre poäng och utgöra en garant för glädje den här kvällen. Oavsett hur talet skulle gå så skulle kvällen ses som lyckad om HSK vann.

När klockan sedan tickade upp på 19 sköljde nervositeten över mig igen. Ganska snart insåg jag att det förmodligen var fotbollsnerverna som gjorde sig påminda snarare än det där jobbiga hålla tal-nerverna. Hagamatchen var igång, pulsen ökade och på Strömvallen skulle det hinna hända mycket innan det var dags för mig att ta plats på den lilla scenen framför mina nior. 

Första baklängesmålet, som kom redan efter tolv minuter, hann jag inte irritera mig över så länge. Fyra minuter senare kvitterade nämligen Helmer Eriksson. Lika snabbt som några små tvivel hade smugit sig in uppenbarade sig de mer postiva vibbarna igen. Det här skulle bli en bra kväll, det var bara så. 

Samtidigt som undertecknad lämnade skolrestaurangen och tog en liten minipromenad inne i byggnaden för att försöka lugna nerverna något plingade 2-1 för Kungsbäck upp. Gamle Hagabekantingen Sam Sami noterades för målet och helt plötsligt var det uppförsbacke igen. Skulle kvällen solkas ner av en ny motgång norröver? 

Den där uppförsbacken blev ännu brantare några minuter före paus när Albin Holmström drog på sig sitt andra gula kort. 1-2 och numerärt underläge inför andra halvlek. Allt annat än ett positivt känslotillstånd inombords hos mig här söderöver. "Jag blir inte klok på Haga. Kryssa mot Huge bara för att sedan ligga under och dra på sig ett rött mot Kungsbäck", skrev jag till vår gamle kapten Calle Walderstedt. 

Allt mer talade för en förlust vilket skulle innebära att kvällens helhet skulle vara svår att reparera och sminka upp till något riktigt bra. 

Tidigt i andra halvlek kvitterade dock Gustav Andersson. 2-2 med en man mindre. Ett resultat som jag där och då hade varit någorlunda nöjd med. Samtidigt ett kryss som inte hade varit i närheten, med all respekt för Kungsbäck, av lika meriterande som det mot Huge senast. Inte heller ett kryss som hade gett samma glädje som den sena 3-3-kvitteringen mot Kungsgården tidigare under våren. Oavsett vad försökte jag intala mig att jag skulle vara nöjd med 2-2 om det stod sig. 

Nämnde Sami, den förre HSK-spelaren, drog sedan på sig sin andra varning för dagen och tvingades även han duscha tidigare. Helt plötsligt hade oddsen börjat tala för Haga. En seger fanns inom räckhåll, men minuterna tickade på.

Ju mer slutsignalen på Strömvallen närmade sig, ju närmare kom också mitt publika framträdande. Ingen bra kombination för redan skakiga nerver. Samtidigt som jag försökte njuta av chokladmoussen som utgjorde dessert tittade jag allt för ofta på telefonen. Helt plötsligt kom en ny avisering från Min fotboll. "Oh, herregud, låt det vara 3-2 till oss". Och 3-2 till HSK var det. Ville Öhlund var målskytten. Jag hann inte ens jubla ordentligt inombords förrän 4-2 kom upp på skärmen framför mig. Det passade sig inte att hoppa upp och vråla rakt ut, men på insidan skrek jag rakt ut. "Såååååja!" tryckte jag iväg till Walderstedt, tog en sked till av chokladmoussen och njöt till fullo när slutsignalen uppe hos er bekräftades. 

Kvällen var räddad! Helt plötsligt fanns ett lugn inom mig. Med Hagas rykande färska trepoängare i ryggen klev jag strax senare upp på podiet tillsammans med mina kollegor, inledde det tal som jag hade varit så nervös för och tillät mig njuta av situationen. När mina ord var sagda och jag lämnade över till kollegorna vände jag mig diskret om där uppe, knöt näven för mig själv och log stort över vetskapen om att ingenting längre kunde kantstöta den här vackra, känslosamma och minnesvärda kvällen.