Lättnad och glädje på annan ort

Så kom äntligen årets första trepoängare. Inte bara division 4 inräknat, utan även om vi inkluderar gruppspelet i DM till statistiksamlingen. Ifjol kom första segern först i tolfte omgången, efter en rad tunga uddamålsförluster och förluster i matcher där vi i allra högsta grad var med fram till slutminuterna. Men då hade vi åtminstone lyckats ta en trea i DM, via 4-0 mot Järbo IF. I år hade vi inte ens fått uppleva känslan av att vinna en tävlingsmatch på försäsongen, men dessbättre kom första division 4-vinsten tidigare än under 2018.

Det när IK Huge, ett lag som vi brukar ha väldigt svårt för och en klubb som plockat flera av våra bästa spelare (Jakob Hallin, Joachim Moberg och dessutom fjolårets kapten Marcus Sundberg) senaste säsongerna, slogs tillbaka på bortaplan med 2-1 förra fredagen. En såväl stark som meriterande seger för vår del. Dessutom givetvis en väldigt välbehövlig sådan, efter sex raka förluster och noll inspelade poäng.

Mina lagkamrater i Haga krigade och slet i 90 minuter, gjorde en strålande första halvlek enligt rapporterna och även om de gulsvarta fick slita hårt efter paus så höll det hela vägen. 2-1, tre sköna poäng och inte alls orättvisa sådana.

För min del blev det oerhört jobbiga, nervösa sista 20-25 minuter med telefonen i hand och Min fotboll-appen ständigt uppdaterandes. När 2-0 blev 2-1 ökade pulsen till en ohälsosam nivå och slutminuterna var riktigt vidriga. Men när beskedet att slutsignalen hade gått kom skrek jag ut min glädje, om inte bokstavligt så inombords. Det då jag befann mig på annan ort, långt från arenan, tillsammans med familjen på Astrid Lindgrens värld. Om glädjeyttringarna var aningen dämpade utåt sett var känslorna inom mig allt annat än dämpade och ljumma. Tvärtom var det en ren känslostorm.

Det var så oerhört skönt att uppleva den där stormen. Dels givetvis för själva segern i sig och kombinationen av lättnad och lycka som den fick mig att känna, dels för att känslorna blir en tydlig påminnelse om hur mycket man brinner för sitt lag, för sin klubb. Det hade till viss del varit logiskt om jag inte hade känt samma upprymdhet, tillfredsställelse och lycka vid en seger när jag själv inte varit delaktig. Eller om det för den skull varit så att ingen besvikelse hade känts vid en förlust som jag inte medverkat i. Det hade kanske inte varit så konstigt, men jag är glad att så inte var fallet nu. I stället för att känna en viss besvikelse över att inte vara på plats och bidra till trepoängaren var det enbart lyckokänslor som for runt inom mig. Jag var så oerhört glad och lättad, samt stolt över lagkamraterna.

Tar vi en titt på de senaste säsongernas (få) segrar så ser vi att några av de mest minnesvärda, de två (bortsett kvalet ifjol) som faktiskt har betytt mest för mig, har tagits av mina HSK-kamrater medan jag har befunnit mig långt ifrån Gävle. I fredags som sagt, samt ifjol när jag var på Tjörn samtidigt som vi tog den säsongens första viktoria genom 1-0 hemma mot Ockelbo IF.

I fredags var jag som sagt väldigt glad, hela kvällen förgylldes av rapporterna från Kastvallen. Förra året, två dagar före midsommarafton om inte minnet sviker mig, svallade känslorna faktiskt ännu mer. Efter en snudd på obeskrivligt tung vårsäsong, där poängskörden var icke existerande och förlusterna elva till antalet trots en rad relativt starka insatser spelmässigt, stod vi inför en minst sagt viktig match då Ockelbo på pappret var en bra poängchans (trots den ilsket lysande nollan i poängkolumnen så långt). Det var nu eller aldrig på förhand. Nervositeten var på en alldeles egen nivå när jag vankade av och an på övervåningen som vi hyrde på Sveriges framsida samtidigt som jag väntade på besked om matchutgången. Där och då, när Calle Walderstedt skrev "första jävla segern!" i vår SMS-grupp direkt efter slutsignalen, exploderade mitt känslomässiga jag i en rent euforisk, galen glädje. Jag bokstavligt studsade runt och ville att ögonblicket skulle stanna kvar länge, länge. Det är ingen överdrift när jag säger att det är ett av mina absolut starkaste och bästa fotbollsminnen, det trots att jag alltså inte ens var nära att spela och bidra till segern. Med tanke på hur vi hade slitit för den är det kanske ändå inte så konstigt att den värmde. När jag precis innan det var dags att lägga sig gång på gång tittade på videon där lagkamraterna vinsten i omklädningsrummet njöt jag till fullo.

Att kunna glädjas rejält och verkligen känna sig som en i laget även när man inte spelar känns viktigt för mig. Jag har, med tiden, märkt att det finns mer än speltid och framträdande insatser som gör att jag känner mig delaktig. Vetskapen om att jag är med och konkurrerar, alltid står för en hundraprocentig arbetsinsats (såväl på träning som i matcher) samt har varit med och hjälpt till att bygga upp laget ända sedan försäsongsstarten i januari gör att jag ser min del i framgångarna även om jag inte finns med på planen när poängen trillar in.

Undertecknad har förresten även upplevt förluster som har svidit rejält under semestervistelser. Som den mot Stensätra IF under 2017, då 2-0 blev till 2-3 och kvällen på ett vandrarhem i Kolmården gick från dur till moll på några få minuter. Men det minnet suddar jag gärna ut nu, åtminstone för stunden, för att i stället återuppleva de kvällar som är minnesvärda av positiva anledningar.