Mitt 2018 summeras

När fotbollssäsongen 2017 var över fanns det många tankar i mitt huvud. Å ena sidan var jag skapligt nöjd med de insatser som jag hade stått för när jag väl fått spela i Hagaströms SK under säsongen, å andra sidan hade vi åkt ur serien och stod utan tränare för stunden. Att sluta och spela korpfotboll under 2018 var ett alternativ, att leta ny klubb ett annat om än mindre naturligt val. Vad det slutade med? En ny säsong i Haga, bottenstrid igen, många besvikelser men trots det en positiv känsla och en övertygelse om att valet till slut blev det rätta.

Tillbaks på träningsplanen med Haga, när 2018 års säsong drog igång, fick jag en ny tränare. Fredrik Boström, med ett förflutet i Valbo FF, kom in och direkt kändes optimismen åtminstone hos mig. Och trots att det, vilket vi kan säga nu med facit i hand, skulle komma att bli ännu en tung säsong tar jag med mig mycket positivt från fotbollsåret 2018.

Boström klev in med en tydlighet, en röd tråd och klara idéer som hade saknats under 2017. Det gjorde att jag som spelare kände optimism och motivation, även de gånger det gick tungt. Något som det egentligen gjorde under hela våren, men även om förlusterna radades upp fanns det åtminstone hos mig en tro på det vi gjorde och att vi hela tiden ändå tog steg framåt spelmässigt bidrog till att vi inte gav upp utan fortsatte jobba hårt. Något som i slutändan resulterade i poäng och positiva resultat.

BÄST
Här borde min fru nämnas. Det är nämligen tack vare henne och de uppoffringar som hon faktiskt gjorde en lördag i mars som jag har fått vara med och vinna en match den här säsongen. En enda trepoängare har jag nämligen varit med och tagit under 2018. Nästan komiskt egentligen, men matchen mot Järbo IF på Jernvallen i gruppspelet i DM är den enda vinsten vi har tagit med mig på planen. Då vann vi med 4-0, undertecknad gjorde ett piggt högerbacksinhopp sista 20-25 minuterna och fick uppleva känslan av en skön seger. Nu var det här ingen särskilt viktig match, sett till helheten under säsongen, men det är alltid gott att vinna och särskilt efter en så tung säsong som den 2017. Var kommer då min fru in i allt det här? Jo, på kvällen före matchen fick hon feber och var rejält krasslig. När hon vaknade dagen efter var det ytterst tveksamt om hon skulle kunna ha barnen hela dagen, men hon kände sig bättre och det slutade med att jag fick spela match samtidigt som hon såg till att barnen fick gå på barnkalaset som det var planerat. Min fina fru var inte direkt pigg efter den lördagen och med facit i hand borde jag ha stannat hemma, men nu gav hon mig tack vare det chansen att ha åtminstone ett riktigt positivt minne från 2018.

Även om det inte har blivit fler segermatcher för min del finns det ändå en del positiva detaljer att ta med från det gångna fotbollsåret. Den 20/6 vann vi exempelvis för första gången i 2018 års upplaga av division 4. Jag fanns inte med på planen, inte ens på läktaren, utan befann mig på Tjörn med familjen. Men trots att jag inte upplevde den så förlösande, efterlängtade trean på plats kände jag en enorm glädje. När Calle Walderstedts "första jävla segern!"-mess ramlade in några minuter efter slutsignalen fullkomligt studsade jag omkring i våningen som vi hyrde. Känslorna var enorma, det bara bubblade av glädje och jag överdriver inte när jag säger att det var något som höjde resten av vistelsen på Tjörn. Nej, ännu bättre upp faktiskt, det höjde hela sommaren och fotbollssäsongen i sig. Samma känsla, om inte än större, var det förstås när vi (med mig på läktaren) hämtade in 0-3 i den avgörande kvalmatchen och trots en 2-3-förlust klarade division 4-kontraktet via 6-5 sammanlagt mot Hedesunda/Österfärnebo.

Den matchen var i mångt och mycken en pärs, en plågsam historia som slet rejält på nerverna. Men när slutsignalen gick och alla Hagaspelare och ledare kastade sig i armarna på varandra (mig inkluderad, jag och William Wall tog en jättelöpning från sidlinjen in mitt i gröten av jublande lagkamrater) exploderade lyckan och lättnaden i ett. Det var en fantastisk känsla, så mycket lycka och lättnad som bara forsade igenom kroppen. Att jag inte spelade den här gången heller, precis som när första segern kom, kunde ha hela känslostormen men dessbättre var det inte ens nära att bli så. Jag var glad som ett barn, likt när 1-0-bekräftelsen nådde mig på Tjörn.

Något annat som var positivt under 2018 då? Absolut. Exempelvis att jag kände mig klart mer delaktig. Dels spelade jag klart mer, sju matcher från start och fem någorlunda långa inhopp jämfört med en start och mestadels korta inhopp under fjolåret. Dels kände man sig delaktig även de gånger som man inte var med eftersom träningarna var så bra och gjorde att jag kände att jag kunde bidra enbart genom att göra mitt bästa på träningspassen. Det fanns hela tiden ett tydligt syfte, en koppling mellan vad vi gjorde på träning och vad vi skulle utföra i matcher. Att då vara en del av lagbyggandet genom att träna gav en känslan av delaktighet i de lyckade resultat som vi faktiskt fick med oss under den avslutande delen av säsongen.

Dessutom kändes många av insatserna när jag väl spelade bra. Det med toppar i Valbo FF borta under våren, Hofors AIF borta under hösten och bra inhopp mot Forsbacka IF (vårmatchen), Ockelbo IF i premiären samt i sista omgången mot Torsåkers IF då vi visserligen förlorade med förödmjukande 8-0 men mitt högerbacksinhopp sista 25 minuterna ändå var riktigt bra med ett avvärjt jätteläge (räddat mål rentav) framför vårt mål, flera lyckade brytningar och ett par fina offensiva initiativ med vassa inlägg som följd.

Att jag dessutom har fått chansen att spela på flera olika positioner har varit givande. Ofta kan det vara jobbigt att flytta runt i laget och att inte ha en fast plats, men under 2018 kändes det mer positivt än negativt. Det var kul att få förtroendet att spela på mittfältet och det var nyttigt att spela på några olika positioner. Det blev ett par starter som vänstermittfältare, en start som höger wingback i 3-4-3 utöver fem högerbacksstarter. Dessutom fick jag spela i trebackslinje flera gånger när vi gick ner på det under matchens gång. Det var utvecklande och något att lägga på pluskontot.

Sämst 

Egentligen ingen enskild insats, för trots många förluster och trots att det givetvis varit så att undertecknad stått för mindre bra insatser i några av de tolv matcher som Alfredsson har figurerat i laguppställningen har det inte varit några rejäla magplask. Ska något negativt lyftas fram, vilket det å ena sidan givetvis finns fog för efter ännu en säsong med många motgångar men som det å andra sidan inte känns nödvändigt att göra då slutintrycket ändå är positivt, så är det nog de matcher (och de var många) då vi förlorade väldigt knappt.
Strömvallen, försommar och 0-1 mot GGIK var nog tyngst av alla förlusterna. Även 1-2 borta mot Järbo sved rejält liksom premiärförlusten mot Ockelbo IF (0-2). Det var matcher som vi mycket väl kunde, eller rentav borde, ha vunnit. En annan tung kväll var den när vi stod för säsongens kanske bästa insats, men ändå föll med 1-3 sedan 1-0 tappats och vi förlorat matchen under de sista tio minuterna. Så nog finns det ett antal negativa, jobbiga minnen men någon enskild genomklappning från min sida har det glädjande nog inte blivit. 

  Slutord

Kort summerat, för en gång skull: 2018 blev på många sätt ett tungt fotbollsår med många förluster och motgångar. Men när året nu summeras kommer jag ändå inte ifrån känslan som säger att det var värt det, alla dagar i veckan.

Jag sätter punkt för säsongen 2018 med en positiv känsla och med en stolthet över att vi tillsammans fixade nytt division 4-kontrakt till sist. Något som jag känner mig rejält delaktig i.