Rejäl bänklycka

Hagaströms SK-Stensätra IF i torsdags.
90 minuter bänk igen, för tredje gången den här vårsäsongen.
Bitterhet och besvikelse?
Det logiska hade nog varit att svara ja på den frågan. Om inte ett rungande ja så åtminstone "ja, delvis".
Men den här gången: absolut inte.

I stället var känslan den rakt motsatta, som ni kan se genom mitt Twitterinlägg några minuter efter slutsignalen. En slutsignal som förkunnade att vi hade vänt 1-2 och tagit en blytung 3-2-seger, det efter ett avgörande med fem minuter kvar att spela.

Självklart hade jag hellre spelat, fått några minuter och kunnat känna mig delaktig genom en insats på planen. Men just den här gången förtogs inte glädjen av utebliven speltid. I stället tar jag med mig känslorna, lyckoruset, som upplevdes vid sidan av planen främst vid 3-2-målet och när slutsignalen gick. Måljublet vid 3-2, lättnaden kombinerat med lyckan när domaren blåste av matchen. Kramarna, omfamnandet av lagkamraterna, del delade glädjen, jublet, glädjeskriken.

Det var mycket som var värdefullt att få uppleva, även från sidan, den här kvällen på Hagaströms IP. Jag är väldigt glad över att ha varit med, trots att jag inte fick äntra planen. Den här kvällen var helt ärligt en av de bästa fotbollsmässigt under min tid i HSK hittills, något som känns bra att kunna skriva utan att överdriva. Det var så skönt att uppleva riktig, äkta glädje och inte ett uns av missnöje eller tjurighet till följd av 90 minuter bänk. Nu kunde jag njuta till fullo, såväl efteråt när jag kramade om segerskytten Carl Wikman (bilden) direkt efter slutsignalen och i omklädningsrummet som nu när jag tänker tillbaka på hur jag och skadade Erik Westholm kastade oss i varandras famn för att fira 3-2-målet.

Att man helst hade spelat själv också är givet, men det är faktiskt så att jag just nu har lätt för att känna mig delaktig vid gulsvarta framgångar även om jag inte har varit med. Det är enklare nu jämfört med tidigare under karriären. Då har jag tränat varje gång, toppat träningsligor, varit med och konkurrerat och haft fotbollen i fokus. Numera vet jag från det att säsongen startar att det inte alltid kommer att gå att prioritera träningar och matcher högst. Jag ser mig numera inte som en högaktuell konkurrent om startplatser, utan som en breddspelare och en spelare som egentligen mest ska kunna rycka in när det behövs. Blir det sedan mer speltid än budgeterat skadar det förstås inte (även om jag hellre står utanför matchtruppen för att vi har en stark sådan tillgänglig än spelar på grund av många återbud), men mycket speltid är inte prio ett just nu.
I stället fokuserar jag på att alltid stå för en hundraprocentig insats varje enskild träning som jag är med på.

Vår- och försäsongen har generellt gått riktigt bra när det gäller träningarna. De senaste två-tre träningsveckorna dessutom riktigt starka för egen del. Jag försöker se till så att jag kan bidra till att göra laget bättre genom att kämpa, smälla på och alltid göra det matchlikt när vi tränar för att på så sätt dels få bra träning själv, dels tvinga upp de som slåss om platserna i laget första hand på tå så att träningskvaliteten blir hög. Om jag kliver av planen efter en träning och känner att jag har gjort det så bra som bara har varit möjligt kan jag också känna att jag har bidragit till lagets utveckling. I förlängningen känner jag mig då också delaktig när vi plockar poäng och vinner matcher. Dessutom känner jag mig i fin form just nu. Det har gått klart godkänt på träningarna under en längre tid. Främst har det defensiva fungerat, det är i det spelet jag är mest bekväm, med många lyckade brytningar och starkt bollvinnande. Men även i spelet med boll är undertecknad nu mer bekväm än någonsin tidigare och vågar sträva efter att hitta kreativa lösningar. Ibland lyckas det, ibland misslyckas det men ambitionen finns där och tryggheten med boll är större än tidigare.

. . . . . . . . . . . . . .

Även den här träningsveckan får räknas som lyckad för egen del. Märkligt att dra den slutsatsen redan nu, sen måndagskväll, kan tyckas. Men kvällens genomförda träning kommer att vara den enda som undertecknad medverkar på den här veckan. Extra skönt då att sitta här med en ganska tuff, tung träning i kroppen och vara nöjd med prestationen.

Tyvärr var vi alldeles för få på kvällens pass, strax över tio och då med två inlånade juniorer bland de som tränade. Många ur vår numera riktigt breda A-trupp saknades tyvärr. Vi som var där slet dock hårt med löpövningar, såväl med som utan boll, trelagsspel med jobbiga spelvändningar att förhindra för det jagande laget samt en avslutande spelövning där vi spelade fyra mot fyra på elvamannamål. Just det sistnämnda spelet var riktigt bra. Alla krigade, smällde på, jobbade stenhårt och slet livet ur sig. Det var grymt kul, dels att spela och dels att se inställningen hos samtliga. Det var mängder med dueller och för egen del blev det ett par riktigt sköna tacklingar samt ett par fina offensiva aktioner med boll.

Kul för övrigt att se juniorerna Linus Hagstedt och Robin Jansson. De tog för sig rejält och visade framfötterna. Jansson, back normalt sett men högre upp i planen idag, visade prov på snabbhet och högintensivt jobb. Hagstedt, som varit med tidigare, är i sin tur stark, fysisk och orädd. Han är duktig på att hålla i bollen och skaffa sig lägen. I de här två har vi ytterligare ett par spelare som kan vara med och slåss om A-lagströjorna framöver. Kanske rentav inom kort.