Sjunka genom marken

Vi var i behov av poäng och något positivt att ta med. Vad vi fick? 0-4 efter tolv minuter, 1-7 i paus och till slut förnedrande 2-9 borta mot Brynäs IF.

Samtidigt är frågan om det verkligen var positivt för mig i slutändan. För det är knappt någon idé att försöka beskriva känslorna som uppstod och sköljde över en under de första knappa 20 minuterna. Det var hemskt, vidrigt, förnedrande. Man ville bara sjunka genom marken, försvinna, inte vara där, hellre vara någon annanstans. Precis allt gick så fel som det bara kunde gå, både för mig och för laget som helhet. Det small direkt, två snabba mål på några minuter och sedan fortsatte förfallet i rask takt. Det var pinsamt, under all kritik, bedrövligt. Det går, märker jag, att med ord beskriva eländet och även om det smärtar så fortsätter vi. För mig personligen var de första 15-20 minuterna det sämsta som kunde inträffa. Här hade jag fått chansen från start och det var dags att visa varför jag förtjänar att få mer speltid. Så blev det precis tvärtom. Helvete.

Nu var det inget lätt läge att komma in i, det är enkelt att konstatera så här i efterhand. Det syntes nästan övertydligt att vi är ett lag i en enorm uppförsbacke, med stukat självförtroende efter en ruskigt tung säsong resultatmässigt så här långt. Det finns ingen annan förklaring till att vi rasar ihop så kapitalt än att det sitter mentalt. Nog för att vi inte är tillräckligt bra för division 4, det visar om inte annat tabellen, men så usla är vi inte spelare för spelare att vi ska kunna falla som ett korthus så fort någon blåser lite lätt på det. Att då starta för första gången i serien, vara med om att åka på ett par tidiga baklängesmål och då väldigt bryskt få klart för sig (om det nu fanns något tvivel) att man spelar i ett lag som nu är sanslöst känsligt för motgångar är förstås inte enkelt. Det är inte lätt att resa sig och visa något när hela laget redan rasat samman. Det hade förstås varit annorlunda om jag personligen fått en dålig start men spelat i ett lag fyllt av självförtroende som bara hade kört på, rest sig och med en självklarhet tacklat motgångar.

Samtidigt ska min insats inledningsvis inte bortförklaras. Jag var direkt inblandad i 2-0-målet då "min" motståndare hann före mig när vi båda kastade oss fram på ett inspel i en 50-50-duell, bollen stöttes sedan förvisso bort från vårt mål men de tryckte in returen och 0-2 var ett faktum. Utöver det var jag en del av en backlinje som inte höll måttet och hade förstås ett ansvar för vårt försvarsspel över hela banan vilket också havererade. Dessutom slog jag i början ett par slarviga passningar varav en alldeles för snål sådan bakåt till vår mittback, en passning som så när ledde till ännu en farlig chans för Brynäs.

Den starten kunde ha knäckt mig, för stunden ville jag ju bara försvinna från planens yta och helst aldrig spela fotboll igen. Men som tur var reste sig undertecknad och skakade någorlunda av sig den bedrövliga matchinledningen. Bortsett de första 10-15 så var mina 55 minuter på planen faktiskt inte så dåliga. Tvärtom var det mycket som gick bra resterande delen av tiden när jag lyckades lägga misstagen i början åt sidan och vågade ta för mig. Först gömde jag mig, naturligt nog efter en sådan start, men tog efter hand mer och mer ansvar och fler initiativ. Vi gick över till 3-4-3/5-4-1 efter raset första tio och att jag som wingback då fick en högre utgångsposition än i 4-4-2 gynnade mig. Jag kom längre fram i banan, fick en del boll, var med och såg till så att vi ändå stundtals lyckades jobba fast bollen uppe vid sista delen av offensiv planhalva. Det på samma gång som min defensiva insats trots att vi släppte in totalt sju (!) mål under första halvlek ändå var godkänd. Bortsett inblandningen i 0-2-målet var ärligt talat defensiven relativt bra från min sida. Det kändes som att jag låg rätt i positionerna över lag, jag läste spelet bra vid flera tillfällen och lyckades då kliva fram och bryta samtidigt som jag jobbade hårt. Sedan är det förstås inte ens i närheten av godkänt totalt sett när man är delaktig i en så pinsam, snudd på patetisk insats som 2-9 mot detta Brynäs var. Men det är ändå någonstans skönt att det finns ljusglimtar, att det finns något att plocka med sig och bygga vidare på. Det här blev inte alls vad jag hade hoppats på, jag tog inte chansen när den gavs, men det kunde också blivit så att jag helt hade gett upp och brutit ihop för egen del också. Nu jobbade jag mig i stället in i matchen och kunde ändå kliva av planen med viss heder i behåll.

I försvarsspelet ska vi använda en rak fembackslinje i det här systemet samtidigt som det offensivt snarare kan liknas vid ett 3-4-3. Jag ska erkänna att jag var skeptisk till ändringen till en början, att återigen skifta spelsystem och dessutom göra det till ett som vi inte testat någonting tidigare inför en så viktig match skickade inte helt perfekta signaler. Men det fanns på samma gång, som sagt, uppsidor med det hela och i slutändan ledde det också till något positivt. Om det var systemskiftet eller inte som låg bakom den så enormt välbehövliga 2-1-segern mot Legend i fredags kväll ska vi kanske låta vara osagt, men fakta är att Haga den här gången höll ihop defensiven riktigt bra och dessutom förmådde att såväl ha en hel del bollinnehav som att skapa chanser framåt.

Nu återstår det att se om 5-4-1/3-4-3 är spelsystemet som kommer att gälla under de avslutande fem seriematcherna, eller om det återigen blir mer inkörda 4-4-2 framöver.