Tempo och missnöje
Undertecknad var på plats, ombytt och delaktig dagen till ära, när Haga genomförde ett nytt måndagspass på Gavlevallen.
Träningen var, likt de flesta numera, välbesökt och ett drygt 20-tal spelare fanns på plats. Efter uppvärmning bestod träningen av tre längre övningar: en possession-/pressövning, 3 vs 3 i en anfalls-/försvarsövning och spel 11 vs 11 på en planhalva.
Den första av ovan nämnda övningar innehöll två lag, med varsin planhalva, och gick ut på att ena laget skulle hålla bollen inom laget på sin egen planhalva samtidigt som tre ur motståndarlaget kom in och pressade. Kvaliteten var kanske inte skyhög, det blandades friskt mellan fina kombinationer och slarviga bolltapp, men intensiteten var bra med hårt jobb från de som pressade och ett antal tuffa dueller.
Därefter följde kvällens bästa övning i form av tre mot tre-spel i en övning med fokus på snabba omställningar. Ena trion anföll och försökte få till ett avslut för att sedan direkt ställa om till försvar när den försvarande trion snabbt ersattes av tre nya spelare som i sin tur anföll. Den här övningen bjöd på riktigt högt tempo, intensitet och såväl bra anfalls- som försvarsspel i många situationer. Även målvakterna fick jobba hårt och gjorde det bra. Mycket var bra och att lyfta fram något, eller någon, lite extra är svårt, men ska man plocka fram något så var det Kevin Saarivirtas vackra mål när han vek in från höger och med sin vassa vänsterfot placerade in bollen riktigt snyggt i bortre hörnet. Saarivirta har tidigare mest spelat längre ner i planen, oftast till vänster, men visade nu att det även finns offensiva kvalitet av rang där.
Avslutade träningen gjorde sedan ett spel mellan två elvamannalag på en planhalva och med stora mål. Naturligt nog blev det trångt och spel på små ytor med två fulla elvor på halvplan, men trots det flöt det på tämligen bra. Åtminstone för det svarta laget som spelade sig igenom flera gånger och stod för flera mål framåt samtidigt som man höll tätt bakåt. Även det rosa laget hade en del lyckade anfall. Efter spelet rådde det en del olika åsikter om huruvida det var hög kvalitet på det eller inte. De flesta i svart var nog nöjda med hur det såg ut, men från rutinerat håll hos de rosaklädda gnälldes det en del över att det varit för få dueller och riktiga närkamper trots den trånga spelytan. Om det var berättigat missnöje eller mest handlade om frustration över den tämligen klara förlusten är dock oklart…
