Utanför laget, men optimistisk
Hård konkurrens bloggades det om i förra inlägget. En konkurrens som ställer mig utanför matchtruppen just nu. Och troligtvis resten av våren, vilket i förlängningen kan innebära hela säsongen. Låter det uppgivet? Att redan nu, i mitten av juni, låta som att läktaren kommer att vänta resten av 2019 och som fotbollsåret kört. Det är inte mening. Det finns ingen känsla av uppgivenhet hos mig, långt ifrån. Jag är inte bitter, vill och kan jag ärligt ropa så att det ekar från hemmet i Hillevik denna juninatt ända bort till Hagaströms IP långt bort, i en annan del av Gävle. Tvärtom känner jag en viss optimism. Det trots sju förluster på åtta matcher och ännu ett år som redan nu kan få stämpeln BOTTENSTRID.
Få poäng, en jumboplacering och minimalt med speltid för egen del hade visserligen logiskt sett kunnat göra en både bitter och uppgiven. Så är dock inte alls fallet för min del. Tvärtom känns det som att vi är på rätt väg, även om det fortfarande saknas en hel del poäng i poängkolumnen och till viss del även tydlighet kring exakt hur vi ska spela. Vi har förstärkt truppen, fått in en rad i mina (och lagledningens) ögon duktiga spelare och steppat upp konkurrensen rejält.
Det är bara logiskt och ett sundhetstecken att jag, som snittar en träning i veckan, inte får plats i matchtruppen numera. Mycket hellre att vi har en konkurrenssituation där runt 25 spelare slåss om 16 platser till matcherna och Alfredsson saknas när laget presenteras, än att Alfredsson finns med på grund av att matchtruppen behöver fyllas ut. Då jag trots petningarna känner mig i bra form och upplever att jag bidrar till något positivt på träningarna är ändå helhetsbilden för mig personligen positiv. Jag jobbar på, gör klart godkänt ifrån mig på träningarna och känner att jag genom det är med och bidrar till de steg i rätt riktning som vi har tagit på sistone. Spelmässigt går det förmodligen bättre än någonsin, jag vågar mer och tar för mig på ett annat sätt än tidigare. Att då petas på grund av hård konkurrens och delvis bristande träningsnärvaro svider inte.
Då jag känner en delaktighet har jag också lätt för att glädjas innerligt och äkta när vi väl når framgång, på samma sätt som undertecknad lider när det går emot. Att jag själv inte spelar särskilt mycket just nu har faktiskt inte påverkat mitt engagemang negativt på något sätt.
Att redan nu spekulera i att det kan bli ont om speltid, eller rättare sagt ingen alls, efter uppehållet handlar inte om jag på något sätt har gett upp fotbollsåret 2019 redan nu. Nej, det finns som jag var inne på nyss ingen anledning till bitterhet eller uppgivna känslor. Det framåtblickandet, vilket har sin grund i något som tvärtom är väldigt fint och positivt. Vi ska ju nämligen ha barn igen inom ett par veckor. Det kommer eventuellt (eller snarare med stor sannolikhet) att leda till svårigheter att komma iväg och träna då nattningar och barnomsorg kommer att prioriteras ännu högre efter vårt tredje barns ankomst. Därmed är jag inställd på att mer eller mindre göra bokslut för min säsong 2019 redan efter vårsäsongens slut. Oavsett om det blir en höst utan fotboll för mig eller inte kommer jag förstås att följa mitt Haga på mycket nära håll.
